The Vindelälven’s Riverscape in Sweden
While other national cases are anchored to a hiking trail as a pathway for movement, reflection, and engagement, in Sweden this notion of a “trail” has evolved to follow the flowing pathways of the Vindelälven river system and its tributaries. Rather than moving along a fixed path, participants engage with a distributed, living trail shaped by currents, riverbanks, wetlands, and surrounding forests. Interventions unfold along and around these waters, positioning the riverscape itself as a corridor for ecological restoration, cultural memory, and human–nature reconnection.
Vindelälven – a different kind of trail. Credit: https://vindelalvenbiosfar.se/
This research is currently situated within ongoing efforts to restore Rödån, a tributary of Vindelälven, one of Sweden’s most ecologically and culturally significant unregulated rivers. Vindelälven stretches approximately 453 km from the Norwegian border through Lapland and Västerbotten before joining the Umeälven and flowing into the Baltic Sea. For millennia, it has served as a vital artery in the landscape, supporting human habitation since the Stone Age, sustaining Sámi lifeways, and later shaping settler communities.
During the nineteenth and early twentieth centuries, the river system was heavily modified during the log driving era, when waterways were engineered to transport timber downstream. Although plans to dam Vindelälven emerged in the 1960s, strong local resistance led to its permanent protection. Today, it forms part of the UNESCO Biosphere Reserve Vindelälven–Juhttátahkka, recognised as a model region for sustainable development. Despite its ecological richness and unregulated status, the landscape remains a site of intersecting pressures, including tourism, cultural heritage preservation, reindeer herding, and competing land uses.
Rödån, a 12 km tributary with a drainage basin of 180 km², flows between communities Vindel-Ånäset and Rödåbygden, an area inhabited for over 7,500 years and home to around 600 residents today. Current restoration efforts led by Rewilding Sweden aim to reverse the impacts of historical channelisation by reintroducing boulders and gravel, dismantling obsolete infrastructure, and restoring natural hydrological variability. These measures are intended to recreate habitats such as spawning grounds for trout while supporting broader ecosystem recovery. Importantly, this work is framed through a holistic perspective in which river restoration is inseparable from forest management, wetland health, and the movement of species such as reindeer.
An explicit ambition of the restoration process is to strengthen local engagement and ensure long-term stewardship. While some landowners actively support these efforts, overall involvement remains limited, and perspectives are mixed. At the same time, there is emerging interest in opportunities such as fly-fishing tourism, adaptive reuse of cultural heritage sites like old mills, and the development of a potential walking trail along the river.
Against this background, the research asks: How can walking—understood broadly as movement through and with the waterscape—be used to revive and activate relational knowledge, skills, stories, and lifeways? While ecological restoration is underway, less attention has been given to what forms of human or cultural rewilding might accompany these processes. This study explores how embodied, place-based practices—such as walking, ancestral skills and crafts, storytelling, and hands-on engagement with restoration—can foster more regenerative relationships between people and the riverscape. It focuses both on local communities and visiting participants, positioning the river not only as an object of restoration, but as a living pathway for learning, connection, and co-existence.
Vindelälvens flodlandskap i Sverige
Medan andra nationella fall är förankrade i specifika vandringsleder har vi valt att arbeta med en alternativ förståelse av vad en ”led” kan vara – en som följer de flytande stigar som formas i Vindelälvens flodsystem och dess bifloder. I stället för att röra sig längs en fast rutt engageras deltagarna i våra interventioner i en distribuerad, levande stig, formad av strömmar, flodbankar, våtmarker och omgivande skogar. Interventionerna utspelar sig längs och i anslutning till dessa vattenlandskap, vilket positionerar flodlandskapet som en plats för ekologisk restaurering, kulturellt minne och återkoppling mellan människa och natur.
Denna forskning är för närvarande en del av ett pågående arbete med att restaurera Rödån, en biflod till Vindelälven, en av Sveriges mest ekologiskt och kulturellt betydelsefulla oreglerade älvar. Vindelälven sträcker sig cirka 453 km från den norska gränsen genom Lappland och Västerbotten innan den förenas med Umeälven och rinner ut i Östersjön. Under årtusenden har den fungerat som en livsviktig artär i landskapet, som möjliggjort mänsklig bosättning sedan stenåldern, upprätthållit samiska livsformer och senare format nybyggarsamhällen.
Under 1800-talet och tidigt 1900-tal förändrades älvsystemet kraftigt under timmerflottningsepoken, då vattendragen anpassades för att transportera virke nedströms. Även om planer på att dämma upp Vindelälven väcktes under 1960-talet, ledde ett starkt lokalt motstånd till att älven istället fick ett permanent skydd. I dag ingår den i UNESCO:s biosfärreservat Vindelälven–Juhttátahkka, som erkänns som en modellregion för hållbar utveckling. Trots sin ekologiska rikedom och oreglerade status förblir landskapet en plats för samverkande och ibland motstridiga intressen, inklusive turism, kulturarvsbevarande, renskötsel och konkurrerande markanvändning.
Manuell restaurering av lekbäddar för öring i Rödån. Källa: Daniel Allen-Hörnfeldt.
Rödån, en cirka 12 km lång biflod med ett avrinningsområde på 180 km², rinner mellan Vindel-Ånäset och Rödåbygden – ett område som varit bebott i över 7 500 år och som i dag har omkring 600 invånare. De pågående restaureringsinsatserna, ledda av Rewilding Sweden, syftar till att motverka effekterna av historisk kanalisering genom att återföra stenblock och grus, avlägsna föråldrad infrastruktur samt återställa naturlig hydrologisk variation. Dessa åtgärder är utformade för att återskapa livsmiljöer, såsom lekplatser för öring, samtidigt som de bidrar till en bredare återhämtning av ekosystemet. Arbetet tar sin utgångspunkt i ett holistiskt perspektiv där älvrestaurering är nära sammanflätad med skogsförvaltning, våtmarkers hälsa och rörelsemönster hos arter som ren.
En central ambition i restaureringsprocessen är att stärka det lokala engagemanget och säkerställa långsiktig förvaltning. Även om vissa markägare aktivt stödjer insatserna, är det övergripande deltagandet fortfarande begränsat och perspektiven varierar. Samtidigt växer intresset för nya möjligheter, såsom flugfisketurism, adaptiv återanvändning av kulturarvsplatser – exempelvis gamla kvarnar – samt utvecklingen av en möjlig vandringsled längs älven.
Mot denna bakgrund ställer forskningen frågan: Hur kan vandringen – i en vidgad mening förstådd som rörelse genom och med vattenlandskapet – användas för att återaktivera relationell kunskap, praktiska färdigheter, berättelser och levnadssätt? Samtidigt som ekologisk restaurering pågår har mindre uppmärksamhet ägnats åt vilka former av mänsklig eller kulturell återförvildning som kan följa dessa processer. Studien undersöker hur förkroppsligade och platsbaserade metoder – såsom vandring, traditionella kunskaper, praktiker och hantverk, berättande samt praktiskt deltagande i restaureringsarbete – kan bidra till mer regenerativa och ömsesidiga relationer mellan människor och flodlandskapet. Fokus ligger både på lokalsamhällen och besökande deltagare, och positionerar älven inte enbart som ett objekt för restaurering, utan som en levande väg för lärande, kontakt och samexistens.